17 Metastaser på Skärtorsdagen

Sköterskan ringer på förmiddagen.
- Skulle bara kolla så att du kommer in klockan halv två.
- Javisst. Vi bestämde ju det igår.
- Tar du med dig en anhörig?

It´s a que. Marken gungar.

På plats på avdelningen. In i doktorns samtalsrum. En kvinna kommer in. Hon har en pedagogisk namnskylt som förkunnar att hon är Kurator. Rummet fylls på. En sjuksköterska, och så doktorn själv.

Jag är inte dummaren än att jag förstår. Jag har googlat. Jag vet att en överproduktion av noradrenalin oftast beror på en tumör på binjurebarken. Men det är en baggis. Bort med tumören och jag är frisk igen.

- Det ser inte bra ut, konstaterar doktor Torben.
- Jag förstår det. Försöker hålla mig kall.
- Du har en MYCKET ovanlig form av cancer. Grötig danska grötig danska grötig danska grötig danska. Vi har hittat metastaser i grötig danska.
Sambon rycker upprört till och upprepar det doktorn just sa – men jag hör inte. Kaos uppstår, sköterskan och kuratorn pratar i munnen på varandra och till slut hör jag.
Metastaser i levern.
Man ska inte ha metastaser i levern.

Jag har två barn och de är inte gamla och jag kan inte dö, och det var inte den här typen av cancer jag hade tänkt mig och nu står jag 100 meter upp i luften på snittytan av en tunn telefonstolpe och den svajar och det finns inget att hålla sig fast i och jag KAN inte fråga om jag ska dö nu. Vill inte veta mer! NU hade det passat fint att svimma men telefonstolpen svajar och jag ramlar inte av och grötig danska grötig danska grötig danska.

BEHANDLINGSBAR. Vad fan betyder behandlingsbar på svenska? Betyder det att jag kan bli frisk? Men i så fall, varför säger han att det inte ser bra ut och varför måste en KURATOR vara här. Jag har aldrig haft förtroende för kuratorer.

- Hur många metastaser har ni hittat? frågar Sambon.
- Många. 17 stycken.

Jag kan inte ha 17 metastaser i levern för jag vill se mina barn växa upp. Se mina barn växa upp. Jag kanske inte får se mina barn växa upp och det här får inte vara sant. Jag vill inte veta när jag ska dö. Men jag lyfter min högra fot och tar ett kliv rakt ut i luften.
- Kommer mitt liv att förkortas?
Det känns som en smart fråga. Svarar han ”ja” är det ok, för att dö vid 79 istället för vid 86 kan jag gå med på. Jag kan välja perspektivet själv.

- Det är möjligt, svarar doktorn på begriplig danska.

Det är Skärtorsdag och jag har cancer. I förmiddags sydde jag en kycklingdräkt i gul fuskpäls åt 9-åriga sonen. Han ville inte vara påskgubbe, han ville vara kyckling. För några timmar sedan sydde jag kyckling och nu sitter jag här med cancer och kommer förmodligen att dö innan jag hinner säga kackel i hönsgården. Och vem ska se till att barnen är ordentligt klädda då?

Grötig danska grötig danska grötig danska BEHANDLAS PÅ AKADEMISKA I UPPSALA.

Och vi har inte fixat påskägg åt barnen, och inte litar jag på att Sambon kommer att hålla sig vid liv heller. När varken han eller jag finns, vem tar hand om barnen då?

Grötig Danska lämnar rummet. Och hur grötig den än är vet jag att jag aldrig kommer att ha mer förtroende för en läkare. Den här killen vet vad han gör.

Men fru Kurator är kvar. Jag vräker ur mig en lång och opassande harang av alla svordomar jag kan, och sen känner jag ett akut behov av att släta över det med en vettig fråga som hon kan få svara så klokt hon kan på.

- Vad säger vi till barnen?

Fru Kurator börjar trevande ge förslag på alternativ som alla går ut på att inte säga ordet cancer. Jag har verkligen inget förtroende för kuratorer.

I bilen hem fylls luften i kupén av surrealism. Kaos. Panik. Maktlöshet. Overklighet. Där hemma går 9-åringen och väntar på att få att gå i gårdarna och tigga godis i sin nya kycklingdräkt. 11-åringen konstruerar en 3D-animation i datorn som han väntar på att få visa oss. Ingen väntar på beskedet att mamma har fått cancer.

Jag känner att jag sätter mig i ett fordon. Nåt kosmiskt. Ett existentiellt fordon. Jag har just startat en resa. En läkeresa. Jag vet inte hur jag ska navigera. Det låter möjligen helflummigt, men det är så jag känner.

När jag var sju år dog min pappa i cancer. Det beslutades att jag inte skulle delta i processen, för det ögat inte ser gråter det inte över. Så jag fick inte veta att pappa var dödssjuk. Jag fick veta att han "hade ont i armen". En dag när jag kom hem från skolan fick jag veta att pappa inte hade ont längre.
- Är han frisk? Frågade jag.
- Nej, han är död. Fick jag veta.
Därmed var det nog sagt om honom. Och sen skulle livet rulla på som vanligt. Sånt kan leda till cancer i vuxen ålder. Säg emot mig om du vågar.

Resans första anhalt är ärlighet. Mina barn ska få veta sanningen. Det är en viktig hållplats på den här resan. Inte många saker har känns så självklara här i livet.

- Jag har fått en farlig sjukdom. Det är cancer, men doktorn säger att det är en snäll cancersjukdom som de kan få bort. Men jag är rädd, det känns otäckt att ha fått en farlig sjukdom även om doktorn säger att det säkert går bra. Jag kommer nog att gråta en hiskelig massa. Å kanske blir ni ledsna för att jag är ledsen och inte som vanlig. Men det är bra att gråta. Att gråta är en bra medicin.

Barnen tittar på mig högtidligt och allvarligt. Jag ser i deras ögon att de försöker förstå så gott de kan. Men det tycks finnas en nåd här. De tar in precis så mycket som deras hjärnor och hjärtan kan hantera.

Att gråta är en bra medicin. Jag har aldrig varit en fena på det. Men de följande dagarna lär jag mig att gråta från tårna. Jag kräks ut chocken. Det är hållplats två, att ta sig igenom chocken, låta faktum landa. Acceptera läget. Inte gilla lägen, men acceptera situationen som den ser ut.

Familjen märker genast när det är gråt på gång. Som på en given signal slår de sina armar om mig. Ingen är rädd för att mamma är ledsen. Tre människor håller mig hårt i några minuter. Tills jag är färdig, då släpper de taget och återgår till sina sysslor.

- Mamma, nu har du inte gråtit på fler timmar.
- Hmm. Det är sant. Kanske är det dags för en skvätt.

Känner efter.

- Näe, inget som vill ut just nu.

Gråten kommer allt mer sällan. På annandag påsk gråter jag bara en gång. Jag tror jag är igenom chocken.

Jag är inte arg. Omvärlden vill tydligen att jag ska vara det. De vill se fighting spirit! De vill att jag ska svära åt cancern och be den dra dit pepparn växer. Men jag är inte arg alls. Cancern har kommit för att visa mig något som inte kunde visas på något annat sätt. Nu måste jag koncentrera mig och lyssna. Om jag lyssnar och förstår, låter cancern säga sitt. Då kanske den går sin väg sen. Mission completed, liksom.